Tintelin

Jag har fått jobb...och dessutom börjar jag redan på måndag. Telefonen ringde före valborg och en kvinna vid namn Rosmarie från Barnkliniken presenterade sig. En len röst undrade om jag möjligtvis skulle vara intresserad av att börja jobba hos dom. Jag blev ju paff förståss, då de lät som de skulle vara tacksamma om jag kom. I dagens tider får man bli glad om man har nåt jobb, att bli behandlad med respekt hade jag då inte förväntat mig:)

Rosmarie bad mig tänka över, diskutera med familjen och höra av mig efter valborg. Jag hörde av mig efter valborg med frågan om hur många procent hon ville ha mig. Hon svarade att hon gärna ville ha mig på 100%, men att jag givetvis bestämde själv (?!). Jag sprack upp och sa att jag gärna kom på en intervju.

Sagt och gjort. Torsdag packade jag, Tim och mor oss iväg för en tur till Karlstad. Jag hade kollat upp att tåget hade rullstolslyft så det skulle inte bli några problem. På perrongen stod inte alls ett tåg jag väntat mig...en gammalt styggt, smalt och totalt obarnvagnsanpassat. När det dessutom stod på fel står sprang jag fram och haffade en konduktör.

- Är detta tåget till Karlstad?
- Till Stockholm ja, svarade han.
- Öh....det skulle vara rullstolshiss på tåget..
- Har du beställt det?
- Öh...är detta 9:41-tåget till Karlstad så..
- ...om du har beställt det, säger han
- Jag behöver komma på med barnvagnen, kan man få hjälp med det?
- ......dessvärre, säger gubbjäveln och vänder på klacken..

Vi SKA PÅ skriker jag till mor och lyckas kasta upp Tim med vagn innan vi rullade iväg.

Bra förbannad laddade jag för klagomål vid biljettvisningen, men det visade sig naturligtvis vara samma gubbjävel.
-Jaha...muttrade han när jag visade upp biljetterna jag hade i mobilen....-det kunde man ju vänta sig.

Mamma fick hålla mig tillbaka för att jag inte skulle hoppa upp och riva loss hans fula röda näsa...JA HAN VAR NORSK!

Nåväl. De kommande 45 minuterna försökte jag genom meditation komma i stämning, men blev slagen i backen av ett hell-regn i Karlstad.

8 minuters promenad till sjukhuset så var vi framme. Jag hittade Rosmarie och "intervjun" drog igång. Lite formalia, sedan handhäls på mina blivande arbetskamrater.

Rosmarie visade mig alla avdelningar och mottagningar och jag måste säga att det verkar svinbra. Jag ska sitta i en nybyggd "barack" vägg i vägg med Kvinnokliniken..där jag var sist.

Efter en timme var vi åter tillbaka på kontoret. Rosmarie raffsade ihop papper och skulle till att tacka adjö då jag försiktigt frågade: -Lön...får man sånt?
-Just det...vad hade du sist..Jag svarade och hon tappade hakan...VA???? och 10 års erfarenhet?? Det ska du veta att vill du arbeta hos mig får du minst 2000 kronor extra i månaden...MINST..

Yeeeey sa jag och vi bestämde att vi skulle ses på måndag!

När jag kom ut i kafeterian hade mamma naturligtvis hittat någon hon kände. Tim hade varit exemplarisk och inte sagt ett ljud på hela tiden (Belöning: Plastanka av mormor. Namn: Hiawata)

Efter detta vräktes vegetarisk buffé på Åhléns och därefter fritt vandrande. Tåget hem var way bättre och way bredare och i denna stund ser jag fram emot att pendla...detta äter jag upp senare.

Annars då? Jo...jag är nyss hemkommen från karateträning. Dagarna blir långa på lördagar...Jag cyklar iväg vid 10 och idag var jag hemma halv 4....jaja...men så har min familj flytt fältet för METALLSVENSKAN...haha...Jont och Björn tog barnen och for till Örebro för att beskåda svenska metallband mötas i fotbollsturnering...jag älskar namnet...METALLSVENSKAN.

Nåväl...vid 10:30 låg jag som vanligt på gympasalsgolvet och planerade träning då plöstsligt sensei Niklas (chefsinstruktör) dyker upp i dörren.
-Jag tar träningen...
Hai sensei...och det var bara att anpassa sig.

Niklas såg jag sist i maj förra året när jag graderade mig med Tim i magen. Han har tänkt till och tänker flytta till Arvika och börja träna oss på allvar...YEEEEEY!

Träningen visade sig bli helt enorm, efteråt var jag inspirerad till max och lovat mig själv att aldrig någonsin sluta med karate...fan va gött...snart är det dessutom gradering och efter det blir det ju ännu roligare...då vi får gå vidare!

Nej mina vänner. Nu leker livet...Kram

Jaaa halleluja...skulle man kunna säga för att inleda denna dag. Som vanligt har jag inget direkt ämne för dagens skrivning, men det brukar rulla på.

Kan ju börja med att ställa en fråga. Varför måste jag alltid dansa när jag blir berusad, jag anser också (som drucken) att jag är förbannat bra på att dansa..tyvärr. Som i helgen...Evil Emil och bandet spelade på Ritz och under pausen (?!) röjde jag och Anchi loss utta bara satan. Publiken, som vi fucktiskt får kalla dem, ty de satt i biostolar med näsan riktad mot den lilla lilla yta på dansgolvet...där alltså jag och Anchi stod...Jag kanske bör lägga till att jag aldrig har till syfte att försöka se sexig ut, eller alls synas...men men...dansar gör jag...

Hela lördagen var förövrigt heeelt perfekt. Jag bajkade som vanligt iväg till Dottevikshallen vid 10-snåret. Bytte om och andades in lite tom gymnastiksal och klottrade ner idéer för dagens träning. Duck (min tränare och medtränare) äntrade och jag fyllde skurhinkarna.

Jo förstår ni. I karate hör det till tradition (sägs det) att man alltid bör träna i en ren träningssal (dojo). Alltså måste vi alltid springa några varv på alla fyra med trasor i händerna. Nu har kidsen fått in vanan och vi behöver inte ens be dem längre.

Nåväl...klockan blev 11 och vi drog igång. Vi mediterade, hälsade och satte igång med duttboll. Något jag aldrig testat med barnen förut. Detta visade sig bli succé, en och annan tackling, men helt utan skador...gött.

Därefter bad jag gruppen ställa upp för khion med näsan mot fönstret...och vi körde grundtekniker. Därefter ställde de upp för kata och gissa om de gjorde mig stolt. Publiken (förvisso bestående av en enda mamma) ställde sig upp och apploderade...och jag sträckte förstås lite extra på ryggen...

Efter barnträningen är det dax för oss vuxna att träna i 1 timme och 45 minuter. Även detta gick väldigt bra och jag orkade mer än vanligt. Kanske beror det på att jag faktiskt börjat springa 2 gånger i veckan. Hrm, detta gör jag naturligtvis inte för att det är kul...utan för att det drar ihop sig för gradering..

Ja..och appropå gradering...Jont springer Göteborgsvarvet 16 maj och vi har bokat hotell och hela köret....gissa när graderingen är då? Jo men det kunde man ju ge sig fan på...nåväl..Duck skulle se vad hon kunde göra. I värsta fall får jag åka någon annanstans..eller helt enkelt vänta ett halvår..

Efter träningen cyklade jag hem och mötte upp Jont. Denne hade varit med på Hälsorundan och lämnat Tim hos föräldrarna. Vi for och hämtde honom och Jont bjöd på Kockimat. När solen fullkomligt stekte förvägrades lägenheten och vi drack kaffe i lekparken (ylle).

Efter lite piff for vi återigen iväg med Tim (som för första gången skulle spendera natten utan sina föräldrar)..sen hem och hämtade vin och iväg på fest. Hos Stina var det rappat med folk och alla valde att sitta på balkongen. Mycket trevlig fest och vidare mot Ritz alltså....Evil Emil var riktigt svängiga, men jag kan inte komma ifrån att jag tyckte dom spelade samma låt heela tiden..

Haha...efter den obligatoriska pizzan kikade vi in på Mulan (stället för alla). Där möttes både Räv och Gruva på dansgolvet. Räv något gladare än Gruva. Marita, min kusin var också bland de festande...

Vid 9 väckte jag Jont och frågade om vi inte skulle ta och ringa efter Tim...höhöhö..så var det med sovmorgonen:) Vid 11-tiden kom han...och det var knappt farföräldrarna ville lämna honom ifrån sig.

Gött. Då vet man att det funkar. Nästa gång kanske de blir Westcoast Riot då...wiii...sitter i detta nu och lyssnar på Bouncing souls och bara drömmer.

Just det...blev snuvad på ett jobb idag också. Jag följde Mias råd och sökte lite jobb inom hemtjänsten. De ringde idag från Dotteviks hemtjänst och allt var väl klart för intervju när frågan kom...
-Har du körkort?

Hej?

Solen strålar och jag lackar. Guuu så hett det är på öppna förskolan en sån här dag. Jag kunde väl räkna till åtminstone 20 bäbisar och minst lika många föräldrar.

Jag hade bokat träff med Per och Linda med barn, Björn med barn, Stina med barn och satt tiden till 10. När klockan närmade sig och vi skulle gå dit ville ju Tim ha mat. Jag sappade och landade på Oprah. Dagens gäst var Denis Leary och det kunde jag ju bara inte missa...så fruktansvärt skön person...senaste boken "Why we suck" måste jag försöka införskaffa. Mången smarta kändisar har dessutom lagt sin åsikt om boken...och annat.

Paris Hilton säger: - If I could read I would defintely read this book.
Arnold Schwarzenegger: -Gaymarriage should be a thing between a man and a women.

Funderade på en sak medan vi satt på öppna förskolan. Många barn har ju äldre namn så som Axel, Albin och Ture...dessa namn blir ju rätt tuffa utomlands...men råast av alla måste ju bli Kåre....-Hi, my name is Core!..HARDCORE!

En gång satt jag och Jont i Australien och diskuterade med några backpackers. En person till dök upp och alla presenterade sig. Siste man hette Mattias och sa: -Hi, im Messias! ....whoooow!

Ammän tja.

Jag är så mör så mör att jag inte orkar räta på ryggen. Dagens träningspass tog musten ur mig. Jag orkade inte tänka p g a sömn- och matbrist men jag kämpade på jävlar i min själ, duttboll på 4 personer kan klassas som mord. Nu har jag alltså ont i i stort sett varenda större muskel och under fötterna är jag skinnflådd.

Men dagen började ändå rätt bra. Vaknade som vanligt av Jont och Tim som studsar ner i sängen vid sisådär kvart i 8. Tim sträcker sig mot lampan och viskar PAPPA. Jont pussar oss hejdå och lämnar oss till vårt öde. Tim flåsar, studsar och försöker dra ner de små fotbollsskorna som hänger på sängramen...jag försöker somna om men väcks av små små fingrar i ögonen och vi går upp.

Stunden senare dyker Björn och Mira upp på kaffe. Då ringer telefonen. Det var Ingela P, min gamla chef på gyn i Karlstad. Hon babblar på och undrar hur allt är medan jag håller tummarna så de blir blå. Jag har nämligen sökt 20 sommarjobb på sjukhuset i Arvika och Karlstad. När jag ringer till Arvika säger de dock att de inte behöver folk och hänvisar till Karlstad. Detta tycker jag är smått konstigt då de faktiskt gått ut med annons.

Hursomhelst. Jag har pratat in på Ingelas telefon samt skickat ett mail med förfrågan/bedjan om hon vill ha mig i sommar. Nu sa hon dock att hon inte visste vad hon skulle göra då hon lovat 2 andra...men att att hon ev hade något till hösten.

Har jag sagt att min dröm är att jobba på Gyn i Arvika och de dagar de är stängt här skriver jag för Karlstad? Nehej...men så är det. Nu säger Ingela att det är mig hon har i åtanke då Gyn ska öppna i Arvika till hösten...wiiiii! Jag kastade mig på mailen och skickade ett mail till om att jag ju också är undersköterska och dubbelarbetar gärna...medan järnet är varmt menar jag:)

Nu vet jag alltså inte om jag ska vara glad eller ledsen....trodde det var safe då jag faktiskt sökt 10 jobb i Arvika och 10 i Karlstad...men nu känner jag mig plötsligt osäker. Vi håller en tumme till om att nån hör av sig så Jont får va pappaledig i sommar.

I söndags var vi på Mammapappabarnmässa i Karlstad. Hahaha...mitt mission var att försöka lura till mig så mycket gratisgrejer som möjligt och jag tror jag lyckades. Jont och Anne tyckte jag var lite slug emellanåt...men fan va kul jag hade när jag radade upp blöjor, servetter, tröjor (newborn), schampo, tvål, tidningar och minimorötter på golvet när jag kom hem!

Barnträningen går bra tack. Jag håller träningen varje lördagmorgon och känner mig allt som oftast förvirrad när träningen är slut, mina karatekollegor tycker dock jag sköter mig bra. I lördags kom den allra minsta tjejen (7 år) fram till mig efter träningen och sa: -Jag hatar karate.

Jag försökte säga att det kan kännas så i början. Jag hade också klump i magen innan träningen när jag började med kampsport. Det är otroligt mycket att tänka på, lära sig och komma ihåg så ibland vill man bara ge upp. Sen lär man sig, får lite självförtroende och tar nya tag...sen kommer i regel en dip till och en till...men det tar vi nån annan gång:)

Nej nu ska jag harkla mig och byta ställning i stolen...säger så.

Nästan 4 timmar tar det att ta igen 2 år, fast vi skulle nog ha suttit längre om inte småbarnsmammans sovklocka hade påmint (påmint har jag nog aldrig skrivit) om att klockan var över 9.

Saken är den att jag har varit på fika hos Mattias. Det fanns en tid för ungefär 10 år sedan då vi allt som oftast tjatade hål i varandras huvuden med kopparna fyllda med kaffe. På den tiden tjötades det oftare, ibland skrev vi (han) låtar och vi tillbringade en och annan timme i replokalen.

Nu var det alltså dax igen och fan va gött det är att ta igen, diskutera minnen och huruvida vi har eller inte har 30-årskris.

Igår var jag och Jont på Selma Spa, äntligen. Jo för när Jont fyllde 30...(2 år sen) fick han ett presentkort av mig och då skulle det vara övernattning minsann, vi splittade kortet och nöjde oss med heldag.

Söndagmorgon alltså. Tim lämnad hos väldigt glada barnvakter (farmor och farmfar) och det bar iväg mot Sunne. Vi checkade in och fick oss ett par trendiga frottétofflor och en svart kimono "one size fits non"-modell. Det byttes om och vi beslöt oss för att starta med solningen. Jont som aldrig solat solarium förut tyckte det var lite vansinne att behöva vara helt naken i solariet...han hade ju liksom aldrig solat snoppen förut..som han uttryckte det. Då denne endast hade knälånga badbyxor som alternativ tog han ändå mod till sig.

När jag krånglat mig ner under lysrören slog det mig plötsligt att jag ju inte alls gillar detta. Faktum är att jag tillochmed kan få lite panik när jag tänker efter. Tänk om en massmördare skulle stryka omkring därinne och få för sig att sätta lås på solariet och proppa i en massa poletter...äh...dom skulle nog undra i receptionen förresten..

Därefter gav vi oss i kast med bubbelpoolen för att därefter ge oss på utomhuspoolen. Det snöade dagen till ära och vi tävlade om vem som orkade stå vid kanten längst. Efter ännu lite bubbelpool vankades lunch. Jont och jag i myskläder och frottétofflor bland uppklädda affärsmän och kvinnor...men maten var god.

Efter maten var det dax att bada igen. En stund i bastun och farligt nära ett dopp i kallbassängen. Efter utforskande av korridorer och upp och ner i hissar hade vi nog sett hela stället. Vi avslutade med kaffe i loungen där det låg lyxchoklad till paret Ingman...najs. Selma Spa lär besökas fler gånger, då sover vi över.

I lördags var det kalas. Lille Wille har blivit 1 och det firades rejält med massor av folk och fådda leksaker spridda över golvet. Då jag hade fullt upp med träning kom jag något senare än alla andra, mötte Tim i köket som började gnälla så fort han fick syn på mig...måste va frisyren. Det vankades kaffe och glass och jag hann knappt sätta mig förrän det var dax att gå.

Vi gick vidare för bla hockey hos Anne och Björn och rundade av med gött mos på kocki.

Vi har börjat hänga ordentligt på förskolan också. I onsdags var det sång...när vi närmade oss slutet frågade fröken om det var någon som hade önskemål. Björn skruvade på sig och hade gärna velat föreslå Thunderstruck.

Nej...nu dish och dusch.

Ja hej hej hallå dagboken igen dåra eller long time no sea som den strandade sa.

Jag har gått hela dan idag och vägt fördelar med nackdelar samt konstaterat att det är dags nu. Dags att börja dokumentera igen. 8 månader har gått och Tim har numera kvällsrutiner. Gröt halv 7 och somnar alltid inom en timme. Gött....nu har man plötsligt tid över.

Morgonrutinerna är dessvärre på Tims villkor. Han börjar skruva på sig redan vid 5 och innan klockan hunnit bli 6 är han i full gång. Jag brukar sovande distrahera honom med en leksak eller två tills Jont tar över så det brukar lösa sig. Jont lämnar tillbaka den lille då det är dags för honom att gå till jobbet vid 10 i 8.

Imorse väcktes jag med beskedet att en skitig Tim satt och väntade på mig i duschen. Tja, det var ju lämpligt...Skvimp skvimp, dusch över problemområdet och undertecknad sedan kunde dagen börja.

Jag konstaterade ganska med en gång att solen faktiskt hade hunnit upp före mig denna morgon. Och det var väl ungefär där min "kreativitet" tog vid. Plötsligt börjar vårkänslor bubbla och vips så har man planer och idéer igen. Livet känns plötsligt som en fjäder och ALLT känns plötsligt så enkelt.

Jag hör själv att det lät lite överdrivet, men det var faktiskt så jag kände då jag kisade mig igenom frukosten.

Efter lunchbestyren läste jag och Tim en bok om kor och började göra oss redo för "olycksfallsföräldragruppmöte" på Öppna förskolan. Då jag var tidig placerade jag mig på en parkbänk i gasset och lyssnade på slutet av min förträffliga ljudbok Tusen strålande solar. Efter bara några minuter säger uppläsarn (i detta fall Sharon Dyall)....du har hört..och jag börjar gråta. Dels p g a den starka solen, dels p g a slutet.

Då det återstod ytterligare några minuter innan klockan slog 14 bläddrade jag mig fram till Social Distortion och drömde mig bort mot Bananpiren sommaren 2009...Fy fan va gött! För jag sa väl att vi köpt biljetter till West Coast Riot?

På Öppna förskolan diskuterades olycksfall och hur man bör göra om barnet fått någonting i halsen. Hitlers manöver funkar finfint om barnet är över 1.

Efter detta mötte vi upp Anne och Mira för en promenad och häls på ankorna i dammen (Ankor what?), därefter obligatorisk ciabatta på Sundays. Mycket nice. Vi konstaterade att nu när våren kommer skulle vi kunna ta med kaffetermos till lekparken, något som jag inte trodde att jag skulle få se mig själv göra. Faktum är att jag är fullkomligt bekväm med detta....tänka sig.

Nåväl..."alltid en början" sa kärringa som sket i badkaret. Nu ska jag LÄSA slutet på Snabba Cash...men vad allt tar slut plötsligt.

Sov nu!

"Mamma gav mig telefonen: - Mikael har ringt. Va? Jag och mamma fortsatte att plocka inför kalaset då telefonen ringde igen. Jag sträckte mig efter telefonen som låg under hallbordet och i displayen stod MIKAAL (det står så för att jag uttalade hans namn så, jag har kvar hans nummer). Jag han inte tänka många tankar innan jag svarade...ja hallå?

-A tja det är Micke, jag kommer öpp en sväng.
-?, men du är ju...
-Nej jag är bara ute och kör lite, men snälle säg inte nöe.
-Jag ska inte säge till nön (jag reagerade på hur mycke lillasyster det lät över det där).

Mikael har alltså varit ute och kört motorcykel i lite mindre än ett år!!! Jag la på sa jag till mamma, -Ja det var Mikael, jag går ner och öppnar.

Jag kände mig (och gör fortfarande) riktigt pirrig och händerna liksom skakade, jag började tänka på hur han kunde se ut..och in kommer Mikael med det där leendet.

Han var smalare i ansiktet och håret var kortare men blankare än vanligt. Han tycktes också vara lite bredare om axlarna än vanligt, men det var väl skinnjackan som fick det att se ut så.

-Jag var i lägenheta å hämte litte grejer å.
-Men Mikael såg du inte att det var urplockat och städat i den.
- Höhö, det tänkte jag inte på.

Såå typiskt Mikael.

Sen gav han mig en kram. En kram jag känner igen. Återigen känslan av att inte riktigt räcka runt, kall skinnjacka mot kinden och klingandet av knäppanordningen. Det var den jackan Mikael begravdes i..."

Just nu är jag så lycklig att jag nästan gråter. Klockan är 10 i 6 på morgonen, knodd sitter och jollrar i babysittern och jag känner mig lycklig. Tack tack tack för att jag får träffa dig i drömmarna Mikael, jag saknar dig så.

Det verkar hända nattetid. Inatt gick jag förbi Styckåsskolan och det var bäcksvart ute. Det verkade hända nåt i gymnastiksalen och jag kikade in. Golvet och en bit upp på väggen var täckt av sopor. En kille roade sig med att krossa rutor. Jag hade min MP3-spelare i öronen och fick därigenom information om vad som pågick. Det började röra sig bland soporna och jag upptäckte nåt utomjordiskt komma krälande. Jag skyndade förbi skolans ytterdörrar och upptäckte att alla stod på glänt. Jag ville så gärna, men vågade inte gå in så jag ökade stegen. En dörr stod helt öppen och jag kikade in. En säng med vita lakan, på väggen över sängen hängde ett stort svart kors och i sängen resterna efter en förkolnad människa. Jag fick panik och ville springa men kunde inte. Jag fick information om att kämpa, och jag fick en känsla av att springa i hög snö.

Har jag blivit galen? Ja det skulle man kunna tro. Det var när jag vaknade imorse och skulle försöka beskriva drömmen för Jont jag förstod att så nog vara fallet. Men det stoppar inte där..

Lördag morgon la jag Tim hos Jont och föreslog skiftbyte någon gång runt halv 8 på morgonen. Jag la mig och sov till halv 10. När jag vaknade var jag helt förstörd. Kramades och pussades och betedde mig allmän skump. I drömmen hade Jont nämligen haft en timmes kul med någon annan. Han tyckte inte det var nån vidare big deal och låtsades som om det regnade. Jag stod och gapade med Tim i famnen och fick rådet att slänga ut Jont. Men.....Tim då...öh...ångrar du dig inte...men...va? Nej jag vill inte slänga ut honom. Vännerna sa..Tina du måste...han kommer att göra det igen.

Söndag morgon var det riktigt jobbigt. Några timmar efter skiftbytet kom jag inspringande till Jont och Tim och grät floder. Jag hulkade och hulkade och en oförstående Jont tröstade så gott det gick.

På några timmar hade jag lyckats drömma att vi åkte till New York som planerat. Jag gick själv på stan och "fyndade". Av någon anledning köpte jag väldigt mycket silverfärgat. Skor, väskor, korgar och annan skit som jag nog egentligen inte ville ha. Anledningen var väl att det var så förbannat billigt...5, 10 och 50 stod det på nummerlapparna och jag handlade.

När jag mötte upp Jont kollade han forskande på mig och frågade: Du vet att det är DOLLAR va? Öh...oj...jaha då var det inte så billigt...

Jag hade Tim i bakhuvudet men var tvungen att tänka efter var jag lämnade honom senast..och så kom dagen. Det visade sig att jag var surrogatmamma och vi hade åkt till New York bara för att lämna Tim. Vi mötte upp de lyckliga föräldrarna som verkligen smälte när de fick se "sin son". De tog upp honom och grät av lycka, själv stod jag bredvid och försökte få en syl i vädret. Nej....han är min!!! Jonathans mamma, som nu också var med, log när Tim överlämnades till sina nya lyckliga föräldrar. Jag skrek och skrek, men fick till svar: Tina, du har ju skrivit på papper....kom nu. De nya föräldrarna vek omsorgsfullt ihop Tims alla kläder och då vaknade jag.

Fy fan. Tänk att drömmar kan vara så verkliga..Ja, om vi ska försöka tolka dessa drömmar nu då. Drömmen inatt om rymdvarelserna och den döda kroppen var väl ett hopkok av boken om flodkatastrofen jag lyssnar på just nu. Drömmarna om Tim och Jonathan är kanske en fet smäll och en påminnelse om att inte ta dem förgivet.

oj...nu vaknade Tim.

Handmottagningen! Läser ni detta vill jag tacka för den fina dräkten. Ni anar inte vad snygg han blev i den. Kram på er!!!

Jag satt precis och kollade på bilder av Mikael. Hur kan någon så levande vara död. VARFÖR I HELVETE MÅSTE HAN VARA DÖD!!!!!

Hej där!

Jag var med om nåt riktigt ruggit förut idag. Jag var på besök hos modern på Fordonsmuseet och plötsligt säger mamma...Mikael är här..-Va?

Jag kollade in bland bilarna och där stod han. Samma långa hår uppsatt i en svans, samma fundersamma min med lätt utputande läppar medan han strök fingrarna över mustagen. Han vände sig om och började gå emot oss.

-På faktura tack, säger han. Jag och mamma slutar stirra och börjar istället prata, men det lät mest som Piff och Puff på julafton.

Det var inte Mikael, denne hette Jan. Jag och mamma förklarade läget och mamma fick tom ta ett kort av honom:) Stackars Jan, han måste ha tyckt att vi var väldigt konstiga. Inte visste väl han att han rörde upp så mycket känslor bara av att se ut.

När jag kom hem började jag gråta. Plötsligt kände jag mig så jävla arg. Jag vill ha Mikael här NU. Jag har varit med om något stort här, jag har fått det finaste man kan önska sig....och han förtjänar en morbror!

Nåväl. Om man hade trott på själavandringar och andra sidan skulle jag ta det här som ett tecken. Han var här...han rörde om..och han försvann igen. Mikael...kom hem, du har varit borta länge nu..

Tim var på 2-månaderskontroll hos läkaren förut. Nej kontrollen tog bara 10 minuter, det är Tim som är 2 månader. Alla rätt även denna gång. Doktorn lyste med ficklampa i ögat, kollade reflexer, vägde, mätte och gullade en stund. Tim tackade genom att kissa ner översta byrålådan.

Därefter gick vi på café. Jag hade naturligtvis glömt plånboken, men riddaren i nöden avbröt sin jobbfrukost för att ta ut pengar till mig. Tack baby. Jag beställde den största baguetten och en stoor kopp kaffe. Tim sov som ett barn i vagnen och jag fick läsa Göteborgsposten (?) i lugn och ro.

Jag var på spinning igår. Jag valde en cykel långt bak ifall jag inte skulle orka hela vägen...och så blev det naturligtvis. Jag gjorde iallafall så gott jag kunde och med svensk punk i högtalarna var det riktigt behagligt. 75 min (!) senare var vi klara och idag har jag träningsvärk....i ryggen. Jaja...missuppfattning där. Bättre tramp nästa gång!

Nu har det hänt igen. Jag har jagats av ett objekt. Denne gång är det John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Visst...den har filmatiserats och har premiär typ NU...men iallafall.

Det började med att Tor rekommenderade den. Jag lyssnade på den och läste samtidigt om den i Arvika Nyheter. Plötsligt visade sig att det skulle bli film av den och i min pocketklubb är den månadens bok, jag har läst mer artiklar om boken/filmen i andra tidningar och när jag träffade Mia igår berättade hon att hon lyssnade på en så jävla bra bok.......Låt den rätte komma in!

Oj nu fick jag SMS. Fjodda och Jeanette har inflyttningsfest imorgon...kläder är ett måste...suck.

Haha..När jag kom hem förut hade Tim fått en present. Från Maja stod det på paketet men enligt budet (HÄST) hade han fått betala..Tack Häst! I paketet låg en lite förstor tröja med texten:

DIE BRAT DIE!

hahaha....Maja, du är ju underbar!