Tintelin

Hallå världen! För att direkt kopiera min kära kusin Mita´s hälsningsfras i alla hennes bloggar. Jag sitter nu här med öronen fulla av Wolfmother, magen full i hemlagad mat och tänderna likaså.

Jag har precis gjort av med en jävla massa pengar…jag har betalat räkningar. Nej nu tog jag i. Det var inte alls mycket räkningar för mig denna månad och jag börjar bli smått orolig. Säkerligen ligger det en jävel under nån matta eller under sängen och hånskrattar. Nåväl. Jag har bestämt mig. Nu får det var slutroat för min del. Jag ska återgå till mitt sparande och försöka göra detta på allvar. Jont verkar ha gedigna planer för sommaren och då ska jag inte vara den som inte har pengar. Jag har till och med öppnat ett tredje konto där jag varje månad ska lägga in en bunt och försöka bli av med min lilla skuld.

Så helgen då? Jo vars. Fredagen kom trots allt och jag plockade i ordning på lilla skrivbordet, gjorde mig redo och tänkte piffa upp mig en smula innan avfärd. Då upptäckte Tina att HELA necessären hade lämnats hemma. Jag svor förvånansvärt lite, satte mig på spårvagnen och tuffade hemåt.

När jag på tillbakavägen lyckades se nosen på 11:ans spårvagn var jag på väg att spurta rakt framför en skenande bil, tvingades stanna och då for naturligtvis spårvagnen. DÅ svor jag en bit, dunkade lite plåt och satte mig och surade.

Några långa minuter senare kom ändå en andra spårvagn och tog med mig till stationen. Väl framme svor jag en smula till åt söliga resenärer i biljettkön, yviga människor som promt skulle stå ivägen och en tant som beskyllde mig för att gå före i resturangkön. Med all rätt kanske, jag GICK före i kön men jag var definitivt snyggare och hade faktiskt bråttom till tåget.

Väl framme i Arvika möttes jag upp av en Jont på cykel. Snön krastade under fötterna och överallt var det mysljus. Hemma blev det softa av och dvd laddades med Farväl Falkenberg. Jag hade en smula höga förväntningar vad gällde denna film (blame Karin) och efter vilt missnöjt stönande från Jonts sida stängde vi av.

På lördagen blev det en del gjort. Efter frukost gav vi oss på att rensa ångest-garderoben. Vi hävde ut ett antal flyttkartonger på golvet och började nostalgitrippen. Vi rensade och sorterade bland VHS-filmer (nån som är intresserad?) och Jont läste högt ur sin resedagbok från -88. Plötsligt kom vi på att Svante minsann skulle ha fest till kvällen och vi lyckades leta fram lite presenter bestående av två nitarmband, en gul plånbok från Close Up och en Starwars-musmatta.

Klockan blev med rasande fart 13:00 och det var dags för nästa event. Jag greppade en doppresent till Jenny och en annan present till Jennifer (dessa hittades inte i kartongerna utan var ändamålsenligt köpta) och traskade mot mor. Jennifer var redan där och bokstavligen SKREK av lycka för de två Lena Philipsson-affischer jag gav henne. (?)

Mikael kom strax och ringde efter Chris (numera kallad Luda-Chris). Bengt kom och vi lastade in oss. Bengt berättade att han spytt hela natten och vi försökte därför hålla andan hela vägen till Glava kyrka. Mor, Mikael, Luda, Jennifer och jag trängdes likt sillar och visst fan var det poliskontroll, men det drabbade inte oss…

Vid kyrkan möttes hela släkten upp och Mita tog i och svor som aldrig förr. Dopet klarades av felfritt och Jenny (2 månader) nekade klart och tydligt vid förfrågan om barnet skulle döpas…hahaha.

Redan efter 3 bitar smörgåstårta kallade Bengt på uppmärksamhet. Han blev akutsjuk och fick fruktansvärt brått hem. Familjen stuvades in i bilen på nytt och på mindre än 2 timmar var vi tillbaka hos mor...snopet.

Väl hos Jont frostade vi av frysen och åt hamburgare. Segade ett tag och började traska mot Svante. En handikappad Räv möttes i Spökparken (ja han har vurpat en aning med cykeln) och vi gick på fest. Svante höll Maiden-allsång och det började minglas. Mången festdeltagare var redan bra i rava och de underhöll. Själv drack jag mestadels juice och efter reserapport från Mexico City gick Jont, Räv och jag till Tempo för en varsin sliske-påse.

-12 grader utan mössa gjorde inte susen, men kompenserades med skräckfilm, Bille och sockerchock. Filmen var dock av den märkligare varianten och bör kanske ses om?

Söndag kom alldeles för fort. Jont, Billie och jag gick på vinterpromenad. Billie ylade sitt misstyckte men studsade ändå med oss en bra bit bort genom skogen.

Stunden senare var det dags för lägenhetskik. Maria med mage öppnade dörren och visade oss runt i lägenheten. Mycket mysig måste jag medge och precis i min smak. Neg var endast att ett rum var lite väl gult och att Billie inte tar sig in och ut via balkongen.

Jag fick lite brådis när jag kollade klockan. Jag pulsade allt jag hade genom snön med packning och lyckades precis dra in foten innan tåget rullade iväg….pju…En liten raggarinna satt och med stor inlevelse mimade till Eddie Meduza, Carlene Carters Every little thing och några inte helt moderna dansbandsklassiker….hahaha…mycket underhållande.

Lika underhållande var dock inte den långa vistelsen i KIL eller när jag kom på att jag faktiskt raderat bort mitt biljettnummer ur mobilinboxen…det löste sig dock.

Nej nu måste jag till Hawaii för att se hur det går med mina strandade vänner i Lost.

Säger så…hej

Tillägg: Hörde ni förresten att de beslagtog en större mängd narkotika här i Göteborg för en tid sedan, närmare bestämt 1,2 ton! Tor räknade snabbt ut att detta skulle räcka till en lina på .......40 mil!...perry väl?