Tintelin

Vi har sorg. Den 6 december avled hastigt Mikael. Min enda och älskade storebror finns inte mer.

Veckan som följde efter Mikaels bortgång är för mig helt obegriplig. Dagarna gick snabbt, dagar och nätter flöt ihop och sorg och förnekelse växlade med 2 minuters intervaller.

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket och känner mig halv utan honom. Jag skulle naturligtvis göra vad som helst i hela världen för att få tillbaka min älskade storebror. Jag drömmer om honom på nätterna, men vi pratar aldrig med varann.

I drömmen ser bara hans ryggtavla. Han har vit skjorta, jeans och håret uppsatt i en svans och det enda jag tänker är: Där är han ju, det var inte kört.

Nu önskar jag bara att jag fick drömma att vi sitter å pratar med varann, att jag en sista gång får berätta hur mycket han betyder för mig och hur jävla gärna jag vill ha min storebror tillbaka.

Tänk om jag bara en gång till fick höra ett av hans sjuka skämt, som han alltid själv skrattar mest åt. Kanske en sista gång skojbråka tills jag gråter eller bara en allra sista gång få sitta och diskutera ovärldsliga ting och analysera sönder oväsentligheter.

Vila i frid min älskade älskade Mikael. Du har för alltid en stor plats i mitt hjärta. Så länge vi minns finns du kvar!

/syster dyster