Tintelin

"Mamma gav mig telefonen: - Mikael har ringt. Va? Jag och mamma fortsatte att plocka inför kalaset då telefonen ringde igen. Jag sträckte mig efter telefonen som låg under hallbordet och i displayen stod MIKAAL (det står så för att jag uttalade hans namn så, jag har kvar hans nummer). Jag han inte tänka många tankar innan jag svarade...ja hallå?

-A tja det är Micke, jag kommer öpp en sväng.
-?, men du är ju...
-Nej jag är bara ute och kör lite, men snälle säg inte nöe.
-Jag ska inte säge till nön (jag reagerade på hur mycke lillasyster det lät över det där).

Mikael har alltså varit ute och kört motorcykel i lite mindre än ett år!!! Jag la på sa jag till mamma, -Ja det var Mikael, jag går ner och öppnar.

Jag kände mig (och gör fortfarande) riktigt pirrig och händerna liksom skakade, jag började tänka på hur han kunde se ut..och in kommer Mikael med det där leendet.

Han var smalare i ansiktet och håret var kortare men blankare än vanligt. Han tycktes också vara lite bredare om axlarna än vanligt, men det var väl skinnjackan som fick det att se ut så.

-Jag var i lägenheta å hämte litte grejer å.
-Men Mikael såg du inte att det var urplockat och städat i den.
- Höhö, det tänkte jag inte på.

Såå typiskt Mikael.

Sen gav han mig en kram. En kram jag känner igen. Återigen känslan av att inte riktigt räcka runt, kall skinnjacka mot kinden och klingandet av knäppanordningen. Det var den jackan Mikael begravdes i..."

Just nu är jag så lycklig att jag nästan gråter. Klockan är 10 i 6 på morgonen, knodd sitter och jollrar i babysittern och jag känner mig lycklig. Tack tack tack för att jag får träffa dig i drömmarna Mikael, jag saknar dig så.