Hej där!

Är det inte konstigt vad saknad kan röra om i ett stackars huvud. Skrev jag inte i förra dagboken att jag ville drömma om Mikael. Åjo. Första drömmen var jag "uppe" och hälsade på.

Mikael skruvade lite på sig och tyckte det var lite obehagligt att jag kommit dit. Kanske kände han också att jag inte hade något i himlen att göra. "And I know I don´t belong here in heaven".

Mötet med brodern kändes snarare som en intervju än nånting annat. Mikael hade en grå collegetröja och ett par blåkläder-arbetarbyxor. Han sa att livet rullade på precis som vanligt, fast helt kravlöst.

Inatt träffade jag honom igen. Nu satt jag, mamma och Mikael och pratade. Mikael sa att han faktiskt tänkte överklaga och yrka om att få komma tillbaka till jordelivet. Mamma bara skakade i huvudet och tänkte på alla papper som skulle fyllas i. Mikael sa att det KAN gå och att det HAR hänt förr. I himlen kallas det (som han sa) för mirakel. Sen satt vi en stund och liksom fnittrade och försökte komma på hur vi skulle "sköta det snyggt".

Jag vet att jag satt och tänkte på hur mycket jag tyckte om honom och hur skönt det var att få höra hans röst igen. När jag vaknade imorse tog det en stund innan jag fattade varför jag log.

Mikael begravs imorgon. Min brorsa.