Hallå där! Här händer det grejer kan jag försäkra. Sonen, som nu ligger i sin faders famn....medan denne spelar FIFA....nåväl. Sonen har hunnit bli 16 dagar och det har hänt sååå mycket. Jo det är sant. Det har hunnit bli en underbar liten människa som lyckas göra sig förstådd med yviga rörelser och gnork!

Jag sa att jag skulle vara snygg när jag födde...eller hur? Det var jag inte...jag brölade, jag spydde kaskader och sket ner mig...snopet.

Onsdagen 2 juli satte vi oss alltså i bilen på väg mot BB. Rätt konstig känsla att veta att vi skulle vara 3 i bilen när vi åker hem igen. Så konstig känsla att jag för mitt liv inte kunde förstå hur det skulle vara. Nåväl. Vi kom in till SpecMVC och jag lades på sängen. Dr Bengt kom in och konstaterade att jag var öppen 3 cm...YEEEEY inte långt kvar tänkte jag.

Klockan 10:30 lades vi på förlossningsrum nr 5 och nål sattes (blev igångsatt då värkarna inte dragit igång). Värkarna började smyga sig på och jag, som fått så god coachning av Lycka, lyckades hänga med hur bra som helst. Jont kontrollerade värkarna på CTG-maskinen, det finns tillochmed bild på mig när jag har värk....och ler. Piss of cake tänkte jag och såg fram emot en lugn och snygg förlossning.

När det cirka 5 timmar senare blev skiftbyte och Siv äntrade salen blev det andra bullar...i ugnen. -Med sådana här värkar blir det inga barn, sa hon och skruvade på droppet. PANG sa det i magen och ryggen och vi var igång. Helvete! Det hade ingen berättat att det skulle kännas så här....

Timmarna som följde var lite blurriga. Värk på värk på värk på värk och Jont stod bakom mig hela tiden och masserade min rygg, dansade med mig och pushade mig genom värkarna och vi fantiserade om Costa Rica och djungler..hahaha. Jag bad om spypåse och fyllde den duktigt. Det kördes in en gåstol och jag var nu den klassiska brölande kvinnan i vit långrock, helt innesluten och borta för omgivningen.

Barnmorskan tyckte jag skulle ta en dusch, vilket jag gjorde. Därinne lyckades jag slita av mig droppnålen och stackars SIV var tvungen att krångla och sätta ny medan jag duschade. Mina värkar avtog lite och i efterhand har berättade Jont att han skvallrat:) Istället för att bröla hade jag tydligen sagt AOUTCH...vilket han tolkade som att jag nu var uppe på ytan igen. Detta gjorde att Siv drog droppet en aning till och helvete vad ont det gjorde.

Inte långt efter duschen hände nåt med värkarna. Jag brölade än mer och kände att jag ville stöna ur mig jakande läten (?). Jag nynnade, brölade, vaggade fram och tillbaka och såg mig själv som en elefantmamma med snabel och allt (?). Efter detta blev jag en tiger. Jag vet, det låter hur flummigt som helst, men detta är djuriskt. Jag stod på alla 4 i sängen och hängde över huvuddelen och rev i lakanen....-Du ser ut som en tiger, sa Jont....-jag ÄR en tiger. Det var krystvärkarna som började komma.

Nånstans där fick jag en form av bedövning. Jag hade börjat ge upp lite grann och frågat om vi inte kunde fortsätta imorgon. Jag frågade också om det var för tidigt med lustgas. Siv sa att jag kunde pröva, men jag fattade ju inte hur det funkade. Dessutom blev jag illamående och förbannad på apparaten.

Istället föreslog Siv kvaddlar. Kvaddlar är sterilt vatten som skjuts in under huden där det gör som mest ont. Kvaddlarna isig känns som getingstick, men lindrar genom att trigga igång kroppens egna endorfiner och så på vis lindras smärtan. 4 getingstick i magen och 4 på ryggen....och fan va gött. Jag kunde andas ut några gånger, men det var snart igång igen.

Efter en stund bad jag och kvaddlar igen och Siv tyckte det var märkligt. Det var tydligen inte vanligt att man ville ha fler getingstick. Denna gång skrek jag tabort tabort tabort tabort och krålade som en ål när hon stack mig och inte hjälpte det heller.

Nu började jag ge upp igen. Jag sa till Siv att det förmodligen inte kommer bli nån bäbis. Siv försäkrade mig om att så skulle det bli. Kroppen började kämpa, krysta och jag kände hur det började hända saker down under.

Här säger Siv...-Nu tänker jag gå hem...-NEEJ! Skriker jag allt vad jag har. Du kan ju för fan inte lämna mig nu...jag föder!!! Siv förklarade att hon skulle upp tidigt imorgon bitti och behövde sömn....va fan!

Istället kom Karin och en undersköterska in. Jag hälsade med vänsterhanden med ansiktet i kudden och vi kontrollerade att jag var 10 cm öppen. Hon frågade om jag ville sitta på pall och jag tackade ja.

In kommer Karin med en grön gummipall med plast i botten och bad mig sitta ner. Jonathan satt bakom, Karin satt framför mig. -Hon drar i plasten hörde jag och insåg att jag höll på att slita sönder den. Kraften som nu tog över är absolut det tuffaste jag varit med om. Alla muskler i hela kroppen spändes till max för varje värk, men jag tyckte ändå inte att jag gjorde så mycket...min kropp hade tagit över. Här satt jag nu naken på en pall på golvet och sket ner mig inför 3 personer....och det spelade liksom ingen roll...

För varje värk skrek Karin att jag skulle krysta...och det gjorde jag. Med handen placerad på magen började jag förstå det där med att skita ut en soffgrupp. Värk på värk kom och jag blev allt tröttare. Karin och undersköterskan tvingade i mig saft och Dextrosol, men jag började ge upp. Nu var jag helt bestämd...jag orkade inte mer...jag ville gå hem.

Då såg jag, trots mitt tillstånd...hur de började ge varann blickar. Karin måttade med tummen och pekfingret till undersköterskan och de gick till ett skåp och satte på sig skyddskläder. Värmen sattes på över skötbordet och handdukar bars in. Det började killa till av spänning, men jag kunde ändå inte riktigt fatta vad som höll på att hända eller vad jag sysslade med.

HAR DU VÄRK...JA! KRYSTA...HAR DU FORTFARANDE VÄRK...JA...KRYSTA!!!!! SÅÅÅÅÅÅÅ JA, HAR DU FORTFARANDE VÄRK....KOM IGEN...KRYSTAA!!! 3 krystar på samma värk och plupp....

Upp på bröstet for en liten liten människa! En varm liten människa med lite blod på huvudet låg på mitt bröst och det gick inte att förstå...EN BÄBIS, EN BÄBIS, EN BÄBIS...skrek jag och kollade upp på allas ansikten. Den lille skrek inte utan gnorkade lite grann bara...plötsligt slog det mig att den kunde ha ett kön och jag frågade efter....-Det tror jag du kan känna sa Karin....och med vänsterhanden kunde jag känna nåt som flickor inte har...EN POJKE, EN POJKE, EN POJKE!!

När vi hämtat oss lite grann var det ju dax att fortsätta....moderkakan skulle ut, men ville inte. Jag fick hoppa upp på sängen och Jont fick plocka av sig tröjan och sitta hud mot hud med VÅR SON..

Karin konstaterade att det skulle sys två stygn och bad mig försöka slappna av. Min kropp var stel som en planka och jag hade ingen chans att slappna av. Jag ville inte ha ont mer....nej. Hon bad mig försöka med lustgas igen och denna gång fattade jag hur det funkade.

In i dimman och fy helvete vad skönt det var. Jag slappnade av till fullo och försökte dessutom trösta barnmorskan ??? -Så ja...det ska gå bra det här...sa jag till Karin och smekte henne på handen medan hon sydde. De skrattade åt mig.

Karin och undersköterskan plockade ihop alla grejer och gick...Där satt vi...12 timmar och 7 minuter senare....jag, Jonathan och lille älskade TIM. Världens finaste lilla bäbis...Jonathan plockade upp telefonen och ringde första telefonsamtalet...