Tintelin

Hej hej hallå dagboken!

Tänkte jag skulle skriva några rader, men det blir inte långt! Har just konstaterat att det sista jag vill göra när jag kommer hem från jobbet är just att sätta mig framför datorn. Men vi gör ett undantag.

Jag funderade på att försöka engagera mig i att lägga upp bilder här...men det funkar junte och jag har redan trötta.

Gå istället in på fenrislammet.blogspot.com och titta. Våran bäbis!!

Det är inte alla som både har mor och svärmor in i ulj-rummet:)

Hare bra hörrni så ska jag prioritera er bättre nästa gång.

Oj en sak till. Ni måste gå in och kolla på designbyissa.se, Jannicas 4:e kollektion är ute nu!!

Hej där!

Idag är det fredag och jag är ledig. Hade en massa planerat, men fan va skönt det är att inte göra nåt! Vi ska ha middag ikväll. Fjodda, Jeanette, Björn, Anne och lilla Mira kommer på rotfruktsgratäng! Lovly.

I helgen då...

JO serrni, i helgen var det fest. Både Mia och Karin kom och gjorde Arvika osäkert.

På torsdan hade jag, Mia och Gurra kaffedejt här. Vi sörplade och delade på en semmeltårta (semla-tårta..eller va fan). På fredan städade jag, mamma och Catrin Mikaels lägenhet. Jag trodde det skulle vara rent fördjävligt att behöva vara där, men det visade sig vara helt OK.

Gång på gång slog det mig att "Fan vad glad han kommer bli när han kommer hem" och det var väl kanske den tanken som gjorde att man stod ut.

Redan klockan 3 var vi färdiga och for hem till mor för en pizza. Strax efter detta vankades dusch och tripp till stationen för upphämt av ett slan.

Denne kom i sällskap av Maria R och snart for vi mot Gruva för att hämta upp denne. Väl hemma började pojkarna festa i datarummet och spelade Sebbe Bach (den långhårte) så öronen blödde för att sedan gå till Tikki och svänga sina orakade till Emil och co!

Jag och Karin var vuxna och somnade till film.

Vid 2 (!) vaknade jag till eftertexterna till en film jag inte sett början av och från trappuppgången hördes ett jävla liv och jag bevittnade mången slag och spark.

Karin hade vaknat och vi slet upp dörren: VA I HELVETE SYSSLAR NI MED?...en kille blödde från näsan och bjöd in honom för omplåstring. Dennes kompisar ändtrade senare lägenheten och berättade hur det låg till.

Det visade sig att den blödande faktiskt hade plockat fram och pissat i trappuppgången. En flicka hade kommit ut, sagt till honom varpå hon slogs till marken då en annan kille tände till och spräckte näsan på den blödande.

Jaha..där ser man. Man agerar god granne och tar hand om och det visar sig att det är skurken man plåstrat om. Nåväl. Han var väl full! harkl.

På lördag laddade vi och for till Charlestown. Jag köpte en massageapparat (utvärtes!) till mor och en bodybutter för magen (ja rädda det som räddas kan). Vi avslutade shoppingen med en palak paner Bombay Dreams på och fy helvete vad gott det är!!

På kvällen skulle det vankas fölsedaxkalas hos Svante och vi hittade prisent i form av Ockult bok som vi läste högt ur på Wayne´s cafe. På tåget hem till Arvika ritade Karin en hotbild i nya NOT-book..som nu heter Yes books allright...eller?

Väl hemma började det fixas till fest och vi traskade så småningom iväg. Väl hos Svante var det kalas. Volymratten stod redan i botten och det spelades Guitarhero för fulla muggar! När klockan började närma sig kvällen var jag hes av juice och ville gå hem. Mia och Karin började närma sig gasen och vi traskade hemåt.

På söndag vaknade Karin till två kokta ägg. Jont gav sig iväg på skogspromenad och jag och Karin firade julafton. Detta med att byta så mkt musik som möjligt! Strax ringde mamma och ville ha saft. Vi kom dit och där var det kaffekalas vill jag lova. Mattias, Catrin, Jenny, Martin, Chris och Dan var där. Väl efter detta var det inte långt kvar för Karins hemfärd.

Väl på stationen möttes vi av Mia och hennes MOR som faktiskt flyttat till Arvika nu efter si så där 20 år i USA. Denne pratade ju mer värmlänska än mig och visade sig vara hur skön som helst. GÖTT!

Magstatus: 19 veckor på måndag. Det börjar synas säger vissa och jag kan nog känna att det tumlar runt lite i magen emellanåt!!!

Jobbstatus: Im going down down down. Suck. Lagomt inför mammaledighet och allt arbetar jag nu endast 60%. Detta har gjort att jag sökt jobb i Mölndal! Jepp...efter tips från Jontas sökte jag ett arbete där det EVENTUELLT kan arbetas hemifrån!! De ringde igår, ville behålla mitt CV till mars-april och höra av sig då. Håll tummar allihop. Detta vore ett ypperligt extraknäck för en fattig mamma:).

Kram nu på er allihop så ska jag börja städa!!

Hej hej hallå där!

Jag vill börja med att tacka er alla för de fina inläggen ni skrev i förra dagboken. Ni är sanna vänner och jag älskar er för det!

Begravningen var otroligt vacker. Jag hade nog fasat en smula för att det skulle vara vitt och kallt i kyrkan, men så var inte fallet. Mikael låg i en brun kista omringad av röda och vita rosor. Bakom honom stod julgranar och överallt brann levande ljus.

Efter jag hälsat på så många jag kunde på parkeringen var det dax att gå in. Gunnel (vår diakon, som också fanns hos oss natten då det hände) kramade mig hårt och frågade hur jag kände mig. Jag sa att jag inte visste då jag inte sett kistan ännu. Prästen Klas och en annan tog emot oss och berättade var vi skulle sitta. Jag satt mellan Jonathan och mamma och kunde inte förstå att den långhårige killen på fotot på kistan faktiskt låg i den. Maja och Sara var med och satt ett par bänkar bort.

Karin hette kvinnan som skulle sjunga. Hon var lite punk i sitt hår och sin spetsklänning och det skulle Mikael ha gillat. Hon satte sig vid orgeln och då brast det. Strax därefter ställde sig Christian (Mikaels son) och gick fram. Han satte sig bredvid Karin på en stol och kopplade i gitarren.

Efter det välkända introt började han sjunga sin fars favoritlåt Nothing else matters. Han hade dessutom gjort en egen version av den och det blev oerhört mäktigt när Karin hakade på i refrängen. Tänk om Mikael bara visste.

Efteråt kändes det märkligt. Hela familjen var samlad här hemma och vi pratade om allt utom begravningen till sena kvällen.

Nu över till nåt annat.

Hör här. Jag har blivit vuxen. Av många anledningar har jag inte berättat för er alla att det faktiskt finns lite glädje i livet också.

VI ÄR MED BARN! Det ligger en liten parvel i min mage som redan har hunnit bli 4 månader. Vi har tillochmed varit och kollat på "honom". Ja vi säger honom för att Jonathan har bestämt det:) Arbetsnamnet är Håkan efter IFK`S Håkan Mild, men vi ska försöka vänja oss av vid det namnet:)

Dagen efter begravningen for vi till Karlstad för en koll och lite information. Många har sagt att det skulle var helt OTROLIGT att få se den lille och jag får be om att hålla med. HELVETE! Det var en hel bäbis där inne...redan! Där fanns alla fingrar, alla tår, en liten näsa, ett pickande hjärta, njurar, ryggrad...tja..allt som brukar följa med!

Jag frågade om jag kunde få ligga kvar hela dagen och kolla, men se det fick jag inte. Därefter hälsade jag på mina forna arbetskamrater för att sedan lyxa till oss med indisk buffélunch.

När jag för ett tag sedan berättade för Mikael att han skulle bli morbror fick jag en härlig kommentar. -Men, du är ju.... men...du? ammen..jag har ju GUNGAT dig!!

Hahaha. Mikael hade då fortfarande inte accepterat att hans lillasyster blivit 28 år. Han sa dock att han tyckte jag skulle ta hand om mig och att det skulle bli SÅÅ kul att följa detta..hrm. Knodd beräknas födas 29 juni, alltså bara en vecka efter Mikael skulle ha fyllt 40...woodoo!

Mina vänner! New York-resan står fast. Jag har kollat, det GÅR att ta med sig ettåring! Vi SKA dit!

Jag blev nappad på mobben igår! Jag är så sur på Fridstadsjackor och Charlottenbergståget. Det är det enda jag orkar säga.

Så ring mig inte på mobilen på nån vecka. Ring hem eller messa.

Nu MÅSTE jag kila.

Hej där!

Är det inte konstigt vad saknad kan röra om i ett stackars huvud. Skrev jag inte i förra dagboken att jag ville drömma om Mikael. Åjo. Första drömmen var jag "uppe" och hälsade på.

Mikael skruvade lite på sig och tyckte det var lite obehagligt att jag kommit dit. Kanske kände han också att jag inte hade något i himlen att göra. "And I know I don´t belong here in heaven".

Mötet med brodern kändes snarare som en intervju än nånting annat. Mikael hade en grå collegetröja och ett par blåkläder-arbetarbyxor. Han sa att livet rullade på precis som vanligt, fast helt kravlöst.

Inatt träffade jag honom igen. Nu satt jag, mamma och Mikael och pratade. Mikael sa att han faktiskt tänkte överklaga och yrka om att få komma tillbaka till jordelivet. Mamma bara skakade i huvudet och tänkte på alla papper som skulle fyllas i. Mikael sa att det KAN gå och att det HAR hänt förr. I himlen kallas det (som han sa) för mirakel. Sen satt vi en stund och liksom fnittrade och försökte komma på hur vi skulle "sköta det snyggt".

Jag vet att jag satt och tänkte på hur mycket jag tyckte om honom och hur skönt det var att få höra hans röst igen. När jag vaknade imorse tog det en stund innan jag fattade varför jag log.

Mikael begravs imorgon. Min brorsa.

Vi har sorg. Den 6 december avled hastigt Mikael. Min enda och älskade storebror finns inte mer.

Veckan som följde efter Mikaels bortgång är för mig helt obegriplig. Dagarna gick snabbt, dagar och nätter flöt ihop och sorg och förnekelse växlade med 2 minuters intervaller.

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket och känner mig halv utan honom. Jag skulle naturligtvis göra vad som helst i hela världen för att få tillbaka min älskade storebror. Jag drömmer om honom på nätterna, men vi pratar aldrig med varann.

I drömmen ser bara hans ryggtavla. Han har vit skjorta, jeans och håret uppsatt i en svans och det enda jag tänker är: Där är han ju, det var inte kört.

Nu önskar jag bara att jag fick drömma att vi sitter å pratar med varann, att jag en sista gång får berätta hur mycket han betyder för mig och hur jävla gärna jag vill ha min storebror tillbaka.

Tänk om jag bara en gång till fick höra ett av hans sjuka skämt, som han alltid själv skrattar mest åt. Kanske en sista gång skojbråka tills jag gråter eller bara en allra sista gång få sitta och diskutera ovärldsliga ting och analysera sönder oväsentligheter.

Vila i frid min älskade älskade Mikael. Du har för alltid en stor plats i mitt hjärta. Så länge vi minns finns du kvar!

/syster dyster

Hej hej hallå dagboken.

Här är det vinter, mörkt och jag känner för att gå i ide! Men håll ut, 28 dec blir det sol och värme! mohahaha

Det har hänt mig nåt spooky. Jonathan har nyligen gått och köpt sig en ny mobil, vilken gjorde att jag fick överta hans gamla, mkt nöjd. När jag igår på tåget hem satt och plinkade upptäckte jag nåt väldigt konstigt.

Kvällen innan (27 nov kl 22:48) har jag knappat in mitt australiensiska mobilnummer...inklusive landsnummer! Nathan övertog mitt nummer när jag for därifrån och om det nu skulle ha varit han som ringde skulle det väl inte ha stått på UTGÅENDE, dessutom skulle jag ha hört det, alt sett att det stod missat samtal.

Numret finns INTE inlagt i telefonen, så jag har alltså inte RÅKAT trycka på det.

Jag vet inte om det mest konstiga är att jag faktiskt inte kommer ihåg numret, utan tyckte mig känna igen det och tog reda på det i efterhand, eller att jag faktiskt SOV 27 nov kl 22:48!!!!

Jonathan börjar tro att jag går i sömnen, han nämde också att det kanske är JAG som stulit hans IPOD och en CD-skiva, som försvunnit under mystiska omständigheter..

..jag är rädd!

Hallå där!

Jag kanske bör passa på att gratta

Klas - förra måndagen (och därinnan Jont förståss)
Märit - i fredags
Catrin - i söndags
Prins Martin - i måndags
Wettmark - igår
Fjodda - idag och
Martina - imorgon fy fan vad ni fyller!

Här händer det saker ska ni veta. Jag och Jont har nämligen bokat om resan. Det blir inge Peru, det får vi ta senare. Vår nya plan är Thailand, som dessutom var 3000 kr billigare per man!! Wiii. Nu ska vi istället för att frysa på Inka-leden ligga och bli masserad på stranden, dricka fruktdrinkar och köra jetski i en hel månad!

Vi var och fikade med Fjodda och Jeanette i helgen, dessa fick lite panik och vips hade de också bokat resa så meningen är att vi ska mötas upp.

I måndags var vi och hälsade på Prins Martin och Catrin som har fyllt år. Martin blev kär i mej och drog av mig mina benvärmare. Jenny har börjat gå och lille Liam (gudsonen) bara log. Mattias och Catrin har byggt om hela huset och Mattias håller fast vid att Martin brås på sotarn.

Nej nu måste jag knega.

Fressten...sa jag att vi ska på SPA imorgon? Jepp, med jobbet. Fy fan va gött!

Jag var med om nåt väldigt pinsamt nyss. I godan ro när jag sitter och skriver blir jag inkallad till läkaren för assistans. En fettknöl skall tas bort och min egentliga uppgift är bara att klippa tråden då läkaren sytt ihop.

När läkaren skurit ett tag och börjat rycka ur klumpen hände det nåt. Jag hade börjat ta djupare andetag och tyckte plötsligt att luften försvann i rummet. Det började plöstsligt susa i huvudet på mig och jag tänkte att detta kan inte gå väl.

Läkaren bad mig gå till skåpet och hämta koksalt, men då hade jag visst tappat hörseln, golvet hade börjat gunga och huvudet tycktes ha vuxit till dubbel storlek.

I detta läge var jag helt säker på att jag skulle svimma och lyckades få fram att jag inte mådde så bra. Läkaren sa att jag skulle gå ut i korridoren. Jag tog mig till fikarummet och de som satt där bad mig lägga mig ner FORT! Hahaha...färgen i ansiktet var i stil med den vita rock jag hade på mig för att senare gå mer mot grönt. Det var då jag plötsligt kom på att det finns anledning till att jag inte är undersköterska längre.

I onsdags satt jag som vanligt och åt frukost klockan 06:00 då plötsligt nåt viftade till i ögonvrån. Jag fixerade blicken på en vattenflaska i hallen och visst var det något där.

En liten liten brunmus hade gömt sig bakom den och jag skrek naturligtvis till av upphetsad förvåning. Stunden senare ville jag fånga musen och satte fart. Musen kilade in i garderoben, jag kastade mig efter och musen försvann.

Dagen efter hade Jont mycket oväntat köpt en musfälla. Vi preparerade den med choklad och gick och la oss. Vid 3-tiden slog den igen och jag uppfattade det som att jag fått SMS???? och började knittra på telefonen. Jont hade vaknat och fattat vad som hänt, vilket ledde till att han av dåligt samvete inte kunde sova en blund till den natten.

Appropå sovande. Jag hade jobbat natt, tror det var förra helgen. Mia ringde vid 13-tiden och jag svarade.....-Ja det är SARA! Va fan tänkte jag? Jag kom heller inte ihåg hur jag försvarade detta eller något alls av resten av samtalet...haha...

Jo, Maja var på hembesök i helgen. Maja, Anchi, Hanna och jag låg på onsdagen i sköna soffan och kollade på Edith Piaf-filmen då Anchi plötsligt sa nåt smart.

-När jag är riktigt arg på jobbet försöker jag tvinga mig själv att le.

På torsdagen hade jag en sån dag. Allt var tråkigt, jag var sur och ingenting gick som jag ville. Jag tänkte på vad Anchi sagt och vips så fick jag ett mycket behövligt intyg av läkarn och 800 kr i löneförhöjning! Dänni!

Igår var det kalas för Jont. Måste säga att iaktta två vuxna män ligga helt tysta på golvet och spela luftgitarr till Manowar är märkligt men mycket underhållande.

Jag utför bara en test för att se om jag lyckats reparera det jag förstört genom att pilla i databasen.

[youtube]KUd-EWJ3Vrc[/youtube]